|
T
idig morgon, och kaffet doftar från
lägereldens glöd. En glöd som i intensitet och färgmättnad inte
står våra ögonvitor långt efter. Det har nämligen inte varit
någon lugn och rogivande natt för ett par naturovana storstadsjournalister. Vi trodde
i vår enfald att vi, i kontrast till stadens buller och larm, skulle få uppleva den
stora tystnaden. Hej hopp, vad vi bedrog oss. När jag äntligen vant mig vid
småfåglarnas kakafoni och krupit in i den sköna sovsäcken, började
orrarna väsnas. Ett oväsen som hela tiden tilltog i styrka, förmodigen i rak
proportion till ett ökande deltagarantal vartefter natten led. Så gjorde även
jag - led, alltså, av sömnbrist. Framåt två-tiden, när ögonen
äntligen verkade ta överhanden över öronen, och hoppingivande visade tecken
på att falla ihop, kom nästa överraskning.
P
lötsligt verkade hela världen
rasa samman under ackompanjemang av gastkramande brölanden och ett orytmiskt muller som
kändes komma direkt ur marken. Allt är en enda röra i tältet, som verkar
ha fått ett eget liv. Frenetiskt kämpar vi för att hitta dragkedjan till
tältöppningen, medan vi rycks hit och dit i vad som nu minst av allt liknar ett
tält. När jag till slut får upp en öppning och lyckas åla ut på
marken, får skräckupplevelsen sin förklaring. På andra sidan resterna av
tältet står en tämligen uppretad älgko och stirrar stint på mig.
Runt ena frambenet har hon en av de linor som ursprunligen hållit tältet upprätt.
Jag försöker låta övertygande när jag talar lugnt och försiktigt
till henne, samtidigt som jag lossar knuten som håller linan vid tältnocken, hela
tiden med blicken uppmärksamt spanande efter hennes reaktioner och med tankarna
sökande efter möjliga flyktvägar. Allt avlöper dock väl, och
älgkon finner för gott att dra sig tillbaka utan att återlämna vår
tältlina. Medan vi försöker återställa vårt läger till
ursprungligt skick, kommer vi fram till att vi bör anmäla incidenten till någon
vederbörlig myndighet på ön för den händelse att tältlinan skulle
påträffas under kommande älgjakt.
Åter i sovsäcken försökte jag koppla av till det ständiga sjöbruset, men intermezzot med älgen hade satt sina spår, varför drömmarna fylldes med traumatiska upplevelser av förföljande älgar, hotfullt viftande med strypsnaror varvat med bilder av jättelika flodvågor och översvämningar. Min första tanke när jag vaknade, var att aldrig mer tälta utomhus.
Nu sitter vi med nykokt kaffe och försöker smälta nattens upplevelser samtidigt som vi planlägger dagens aktiviteter. Samstämmigt beslutar vi att börja dagen med en utforskning av byn, och lämna intervjuandet till eftermiddagen, då vi förhoppningsvis har återfått naturlig färg på ögonvitorna. Ett raskt dopp i böljan den blå, sätter fart på cirkulationen, och vi stuvar ihop vad som förut varit ett elegant tält - i kväll ska vi leta reda på annat nattlogi!
Som de förutseende upptäckare vi anser oss vara, har vi naturligtvis inhandlat en karta över omgivningarna och på denna prickat in alla sevärdheter vi fått tips om, så med tillförsikt ger vi oss iväg på lång-promenad. Vi letar bland annat efter tecken på den nya statsappara-tens inverkan på samhället och dess medborgare - vi är särskilt ny-fikna på hur en ny regim visar upp sig inför omvärlden. Hittills har vi inte kunnat se några stora förändringar, men när vi närmar oss Byviken igen lägger vi märke till något som vi bedömer vara uttryck för att den nya regimen, jämför med den tidigare svenska kolonialmaktens, har betydligt större respekt för indvidens rätt till eget ansvar och självbestämmande. Färjan från Sverige är just på väg in och många bilar är på väg ner till hamnen. Från vägkanten kan vi observera att många av dem saknar det för svenska bilar så karakteristiska skattekvittot på den bakre nummerskylten. Av detta drar vi slutsatsen att man här har avskaffat tvånget med obligatorisk bibesiktning och fordonsskatt. (När vi senare på kvällen skiljs från en av bilförarna, efter en pratstund över några öl, drar vi också slutsatsen att regimen har antingen avskaffat eller väsentligen höjt promillegränsen för alkohol i samband med bilkörning.)
Vår fortsatta vandring genom byn, leder oss förbi ett av de kulturhistoriska minnesmärken vi markerat på kartan - en väderkvarn. Med största sannolikhet är detta en lämning från en tidigare civilisation. Medan vi tar en rast i gräset vid vägkanten, funderar vi lite över detta. En teori om hur denna civilisation sett ut tar form, och bekräftas ytterligare när vi studerat nästa fornlämning - en liten kyrka. Det som slutligen övertygar oss om riktigheten i denna teori, är när vi ser ytterligare en kulturhistorisk byggnad - ett litet fyrtorn. (Teorin i sin helhet, och den analys som lett fram till den, återkommer vi till i ett senare reportage, men ett sammandrag kommer i slutet av denna artikel.)
Detta fyrtorn upptäcker vi när vi, efter en lång och tröttande vandring, kommer fram till en intressant samling byggnader. Intressant, inte så mycket till utformningen, som till funktion och geografiskt läge. Tre byggnader ligger placerade i spetsarna av den geometriska formen triangel. Nära triangelns ballistiska centrum står fyrtornet. Efter att ha rådfrågat folk på platsen, får vi klart för oss att den byggnad som bildar den norra spetsen av triangeln, är ett så kallat servicehus för åldringar. Den södra spetsen utgörs av ett slakthus, och i den östra spetsen ligger en livsmedelsaffär. För tillfället vågar vi inte göra några närmare efterforskningar om den praktiska innebörden av byggnadernas placering, eller funktionen i detta arrangemang, men vi beslutar oss enhälligt för att i första hand äta fisk till kommande måltider.
Livsmedelsaffärens strategiska placering grubblade vi en aning över när vi studerade vår karta i morse, men efter den långa promenaden i den härliga vårsolen, har vi insett lägets betydelse för ruljansen. Med så mycket läskande dryck vi tror oss orka bära, beger vi oss åter norrut för att söka upp den andra personen på vår lista över prominenta personer i det snart ettåriga konungariket Holmön - konsultinnan Pia Sawa.
Denna driftiga och energiska offentlighetsperson, syns ofta i frontlinjen när de båda konungarikena Holmön och Sverige har någon form av samröre. I den internationella debatten är hon i sitt esse. Hon driver sitt multinationella konsultföretag (företaget har verksamhet både i Sverige och Holmön) med stort engagemang. Även politiskt visar hon stor handlingskraft. Under parollen "nya kvastar sopar bäst", intog hon efter det första valet en ledande plats i det nyinrättade miljödepartementet. I kraft av detta ämbete, tänker hon starta "operation storstädning", vilket innebär en rejäl upprensning i, som hon själv säger: "det byråkratiska krångelträsket".
"Här finns mycket att göra", säger hon vidare, "Vi måste börja med att rätta till de demokratiska missförhållanden som råder. Massor av fåniga regler som hindrar beslutsprocessen och lägger krokben för de duktiga människor som vill utveckla sina företag utan att myndigheterna lägger krokben för dem med allehanda krav på tillstånd för snart sagt allt de vill göra. Här finns det nu en jättemöjlighet, när vi har slängt av oss det svenska oket och bildat konungariket Holmön, att komma tillrätta med dessa grundläggande samhällsproblem. Men det kräver att vi kan identifiera problemen, och genomför en etisk* rensning." Själv bosatt i Sverige, känner hon sig ändå övertygad om att hennes stora engagemang och helhjärtade stöd för den nyvalde Kung Jante, ska rendera henne dubbelt medborgarskap. "Och gärna också posten som utrikesminis-ter", tillägger hon.
Elaka kritiker ger henne dock mest ris, och kallar henne "gästarbetare" och "potentiellt utvisningsärende". Vi träffar en av dessa när vi just kommit tillbaka till hamnen för att vara med om en av dagens höjdpunkter - ankomsten av kvällsfärjan från Sverige.
(* Obs! Ej felstavat.)
Det är fredag och extra mycket folk har samlats för att delta i festligheterna på kajen. Den vi träffar där är ingen mindre än oppositionens företrädare, B-R Åkstake, med vilken vi får en intressant pratstund.
"Somliga av oss anser faktiskt, med facit i hand, att det var synd att den svenske kungen Karl X gick så hårt åt sina grannar i söder 1658", säger han.
Konsultinnan, som också anlänt, verkar dock, på en direkt fråga från oss, inte beröras nämvärt av kritiken, utan ser en ljus framtid för sitt företag.
Herr Åkstake, som lyssnat, delger oss senare, i avskildhet, sin uppfattning om detta. "Hon kommer säkert att håva in vinsterna av andras arbete. Och det med dom håvar som Riksmarskalken tjänstvilligt levererar."
Vi finner här för gott att, av säkerhetsskäl, avsluta intervjuandet för ett tag med den inte helt ogrundade reflektionen att det tydligen finns vissa motsättningar mellan olika grupperingar i kungadömet. Kanske finns det skäl att damma av det gamla ordstävet, och råda konsultinnan att "sopa rent framför sin egen dörr först".
****fortsättning följer i del 3****
Clearasil - för världsfredens skull.
|